Mare Kandre-priset

Mare Kandre-priset delades ut för 13:e gången på Stockholms Internationella Poesifestival, 2018 till poeten och konstnären Leif Holmstrand.

Juryns motivering

»Ingenting står där man ställt det i Leif Holmstrands monstruöst skickliga författarskap, som trotsar alla begränsningar och finner sitt utlopp i prosa, poesi, konst och musik. Med hjälp av ett lysande och samtidigt oroande språk låter han innehåll och gestalter spåra ur och kroka fast i nya, otänkbara banor. Tonfallet är alltid exakt och roligt, en kolerisk upptäcktsresa där en hotfullt leende normalitet är granne med kaos. Det är ett smärtsamt vackert, överdådigt, otäckt och befriande kaos som luckrar upp könstillhörigheter och svävar på gränsen mellan mänskligt och icke-mänskligt. Mare Kandre-priset går i år till en osedvanligt modig författare. Leif Holmstrand går alltid ›för långt‹, med en kreativ kompromisslöshet som saknar motstycke i svensk litteratur«

Madeleine Grive och Leif Holmstrand. Foto Charles Ludvig

Priset instiftades till minne av Mare Kandre (1962–2005) som efter sin för tidiga bortgång kom att sörjas av en stor skara läsare. Hos Mare Kandre stod individens upplevelser och sinnesförnimmelser i centrum, avspeglade i ett egenartat språk. Hon själv förklarade i Madeleine Grives intervju i 90TAL #9 att hon inte kunde gödsla med sina ord; de var så dyrbara. Detta utmärker också Mare Kandre-prisets pristagare. Priset syftar till att premiera författare som skriver i Kandres anda; författare som förvaltar hennes litterära värv. Priset delas ut i samarbete mellan 10TAL och Mare Kandres familj.

2017: Sanna Hartnor för diktsamlingen Hamnen

Foto: Tove Larris

Motivering: “Sanna Hartnor tilldelas Mare Kandre-priset för sin samtidskritiska debutdiktsamling Hamnen – en visionärt melankolisk och elakt rolig diktsamling om förtvivlade hipsters som försöker leva på en tunn yta av trygghet. I ett nybyggt bostadsområde med vidunderlig utsikt över det hotfulla havet klamrar de sig fast vid arkitektur och design, en gentrifierad livsstil som står under ständig attack från den påstridiga och okontrollerbara naturen. Den sköra normaliteten darrar och skälver när omvärlden blir en sugande avgrund och oceanens vågor mullrar ända in i diskmaskinerna. Med sin blandning av rakt och drömskt språk gestaltar Hartnor en sorglig aniararesa rakt in i den postkapitalistiska själens tomhet. I likhet med Mare Kandre ägnar hon sig utöver sitt skrivande åt att spela och komponera och är en egensinnig och experimenterande musiker. Vi hoppas få se hennes nuvarande arbete inom flera genrer resultera i många nya verk.”

2016: Malin Axelsson för romanen Anropa

Foto: Sara Mac Key

Motivering: ”För att författaren på ett levande och vilt oanpassat språk tar med läsaren till en suggestiv surrealistisk värld som ständigt överraskar och skapar osäkerhet. Anropa är ett utbrott av förnedring, besatthet och längtan efter kärlek – ett feministiskt dekret som avkläder patriarkatet på ett galghumoristiskt sätt”.

2015: Helena Österlund för romanen Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)

 

Foto: Charles Ludvig

Motivering: ”För att hon med enkla språkmedel, upprepning, lätt tänjd grammatik, ett fåtal närvarande ting, djur och människor, skriver fram minnets ursituationer med en vågad konsekvens och överraskande träffsäkerhet, som blir till saga och fantasi med ett existentiellt allvar.”

2014: Martin Tistedt för romanen Vår

Foto: Charles Ludvig

Motivering: ”För att hans texter utspelar sig i den bombastiskt barocka och könsuppluckrande språkförvandlingens gränsland mellan poesi och prosa. Hans texter är vildsint och patetiska, megalomana och ömkliga, fulla av våld, sex, grymhet, förtvivlan, hysterisk humor och sinnessjuka metaforer.”

2013: Linda Boström Knausgård för romanen Helioskatastrofen

Foto: Christina Ottosson Oygarden

Motivering: ”För att hon med ett osentimentalt språk gestaltar den mänskliga existensen i gränslandet mellan psykosens förvrängda värld och verklighetens inrutade tillvaro. Hennes berättelser skrivs fram i enlighet med mytens logik, som aldrig frågar varför – men tillåter en syn på oss själva som svårligen låter sig bestämmas i härskande kategorier.”

2012: Mats Kolmisoppi för novellsamlingen Undantagen

Foto: Andreas Rasmusson

Motivering: För att han med ett alldeles eget och sparsmakat språk förmår fånga tidsandans underströmmar av vanmakt, hat och hämndbegär. Författaren verbaliserar människans förträngda monologer till bekännelser, och både stör och aktiverar sina läsare genom ett monotont, lågmält tilltal som lyckas förvränga verkligheten och göra den begriplig på nya sätt. Ett vardagsnära språk, färgat av en mörk och brutal humor, gör berättelserna effektfullt hotfulla och kusliga. De täta komprimerade texterna uttrycker en svidande samhällskritik och kräver ett svar, ett moraliskt ställningstagande av den som läser – vilket skapar en ovanligt utmanande och engagerande läsning.

2011: Carolina Fredriksson för romanen Flod

Foto: Emelie Asplund

Motivering: För att hon på ett återhållsamt, rytmiskt språk lyckas förankra sin berättelse realistiskt på en obestämd plats i en obestämbar tid, och samtidigt göra den surrealistiskt drömartad och dystopisk. Med koncentration i det korthuggna språket gestaltar hon barns verklighet och utsatthet i en outhärdlig vardag, konsekvent skildrad ur barnets perspektiv och på barnets villkor. Den arkitektoniskt detaljrikt beskrivna bron bildar ramen för berättelsen, men genom de knappa, karga replikerna och en söndertummad gammal atlas kan barnen också förflyttas från det grymma livet under bron till en ljusare, mer sagolik värld. Författaren skriver lika knivskarpt som sinnligt fram barnets kraft att med fantasins hjälp skapa sitt eget universum, mer uthärdligt än den värld barnet hamnat i.

Tidigare pristagare:

2010: Ann Hallström

2009: Jonas Brun

2008: Ida Börjel

2007: Sara Hallström

2006: Anne Swärd